Fick en fråga igår kväll ang graviditeten och vänner.
Den löd följande "Hur blev det med dina/era vänner när ni berättade att ni skulle ha barn? Ofta så glider man ju i sär en del. Hur blev det för er?"


Ja, vi berättade för våra vänner när jag var gravid i v11. Dom vart glada och grattade så mycket! Sedan dess har vi inte träffat många utav dom. MEN, jag kan inte säga att vi har haft den supertiden heller.. Vi har haft mycket att göra och mycket har vi att planera och fixa. Så som alla grejor till tjejen samt att vi har renoverat hennes rum osv osv. Plus att vi bor 20 mil ifrån varandra.
Det är klart att allt blev förändrat. Alla har en olik syn på livet & så kommer det alltid att vara.
Vissa tycker ju att det verkligen är kul att sina vänner bildar familj osv medan andra tycker att det är tråkigt för att det inte blir som vanligt.
Jag är den typen som tycker det är kul! Jag själv vill komma någon vart i livet och inte stå kvar på samma punkt hela livet! Jag vill ha barn tsm med Jimmy, jag vill se mig runt & senare i tiden kanske flytta någon annanstans igen. That's me! Och så kommer jag alltid att vara..
Varför kan man inte bara glädjas åt andra? Har aldrig förstått mig på såna som inte kan glädjas åt andra!
Hur kan man vara så jävla självkär och bara "måste vara bäst" hela tiden?

Så dom som inte tycker om att vi ska ha barn behöver inte göra det. Och dom som gläds över det, ja dom gör det!
Och man vet vilka det är, så någon energi på dom som inte gör det behöver man inte förlora :)

Det är nog samma för många i detta läge & det är som det är.. Vi har våra vänner och vi vet vart dom står.. Allihop :)

Men!! vilken livskamrat vi väntar oss. Och absolut den bästa vännen någonsin ❤



Hoppas du blev nöjd med svaret!